”Det är ändå ganska märkligt hur en liten papperslapp kan kicka igång minnen som legat gömda långt där inne i hjärta och hjärna. Väl bevarade små diamanter av känslor, dofter, syner, ljud och smaker.
När jag för första gången på många, många år läser programmet för Folkets Park i Falköping 1986 kan jag nästan fortfarande känna hur fysiskt ont det gjorde i hela kroppen den 16 maj när Marie Fredriksson sjöng Ännu doftar kärlek så nästintill hela parken tystnade. På den tiden fanns det ju inga mobiltelefoner att lysa med i takt till balladerna, utan det var riktiga cigarettändare vars fladdrande lågor mjukt lös upp den blomsterdoftande vårnatten. (Man kunde dock inte hålla i tändaren så länge, för ganska snabbt brände man sig på tummen eller kanske att håret på personen framför började lukta lite skumt.) Maries klara röst fyllde parken och det kändes som om hela världen stod stilla för en liten stund.
Njae, nu var det ju inte så just vid det här tillfället att HELA parken andäktigt stod och lyssnade på den där fantastiska rösten. Det fanns ju en och annan som gjorde annat. Mitt livs första stora kärlek var till exempel en av dem. I exakt det ögonblicket stod han i sin Leejacka och hånglade med en annan tjej nere vid det mintgröna fiket med kulörta lyktor snett bakom scenen, och mitt ömma snart sextonåriga hjärta hade just gått i tusen bitar.
Sommaren gick och hjärtat läkte. Parkkvällarna avlöste varandra. Lustans Lakejer, Uggla och i början av augusti var det dags för Style. Där och då inträffade en oförrättelse i livet som jag här och nu trettiosju år senare äntligen kan få upprättelse för. Min parhäst Linda, hade en bekant som jobbade på Falköpings Tidning. Efter lite tjatande skulle vi nu (om vi höll oss lite i bakgrunden) få hänga med reportern då hon skulle göra en intervju innan spelningen. Två tjejer från Östergötland som via FT vunnit en träff med just Style skulle också vara på plats. Jag minns att jag hade en vadlång ceriserosa kappa med axelvaddar som var något av det snyggaste jag sett i klädväg. Vi var väl kanske lite för framfusiga, och tog väl kanske över snacket lite mer än tänkt för de stackars Mjölbytjejerna, för jag kan inte minnas att vi efter den kvällen fick följa med någon mer gång.
Dagen efter när man slår upp framsidan på vår lilla stads tidning (dåtidens enda sociala media) är jag och Linda på storbild med bildtexten ”De två tjejerna till vänster i bild hade åkt ända från Mjölby för att se och höra Gigi, Tommy och Christer…”. Ända fram till dags dato har människor i min omgivning hävdat att jag ljugit om att jag var från Mjölby för att träffa Style. Jag vill minnas att vi till och med krävde en dementi av tidningen. Då den uteblev, känner jag äntligen att sanningen fått komma fram och att jag kan lägga detta bakom mig.
Vad det anbelangar den där killen i jeansjackan så kan man väl försiktigt säga att vi tog lite ”olika vägar i livet”, så vi var nog trots allt inte menade för varandra. Nu kan jag äntligen sluta fred med 1986.”
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗔𝗻𝗻𝗮-𝗟𝗲𝗻𝗮 𝗠𝗮𝗻𝗻
