”Vilket är ditt allra bästa år? Det där speciella året som du minns med bilder i färg och ett leende. Om man bortser från barnafödslar och andra livsomvälvande händelser, vet jag att killarna i Nestor har ett som vi börjar närma oss, och mitt snuddar som en ljummen sommarvindssmekning alldeles i närheten. Mitt gyllene år. 1988.
Studenten från tvåårig social linje. Grabbarna i sina midjekorta, vita kavajer med axelvaddar. Lila eller mintgrön fluga i halsen och gärna med färgmatchande brett tygband i midjan. Vi tjejer med permanentat hår och så uppsprayade luggar att vi knappt fick på oss studentmössan. Vita pumps. Efter att släktkalasen var avklarade avslutades kvällen med mössan på svaj naturligtvis i Parken. Just den kvällen spelade ”Nina letar Ufo” (finns det ens någon som minns dem?) men det spelade ju ingen som helst roll, det var fullt ändå. Första resan utomlands. Två veckor på Kos med kompisen Mia. Detta var ju långt före mobiltelefonernas tid, För att ringa hem fick man leta reda på en telefonautomat, växla till sig mynt som rasslade ned galet fort om man skulle ringa utlandssamtal hem till Sverige. Blev nog inte många. Desto fler spritfyllda vattenmeloner. Första jobbet, bilkörkortet och de allra första stapplande stegen ut i vuxenlivet.
I programmet för Falköpings Folkets Park 1988 är det inte mindre än sjutton tillfällen med ungdomsdans från början av maj till början av september. Orup, Tone Norum, Style och Trance Dance blandas med band som Wilmer X, Eldkvarn och Imperiet. Det finns dock en fredag då det var igenbommat, tyst och stilla i parken. Den helgen hände nämligen något helt annat i Falköping. Karneval.
Berättar man om Falköpingskarnevalen idag tror den yngre generationen knappt att det är sant. Under flera återkommande år i slutet på 80-talet samlades tiotusentals människor en augustikväll på den stora grusplanen vid Dotorp. Alla utklädda i den ena kreationen mer fantasifull än den andra. Färg, fjädrar och glitter. Ett öronbedövande myller av sambamusik, trummor, trumpeter och visselpipor som kämpade om ljudet tillsammans med musik som pumpades ut från rullande högtalare och skramlande burkar som skakade takten. Ett (något alkoholdoftande) karnevalståg som sedan dansade, raglade, studsade och gick från Dotorpsgatan, uppför hela Sankt Olofsgatan, för att därefter upplösas i Plantis och bli en gigantisk fest. Minst lika många åskådare längs med vägen. Tivoli på Centralskolans skolgård. Ett totalt euforiskt bubblande kalas.
Ingen karneval utan karnevalsdrottning. Idag en ganska förlegad och inte helt korrekt företeelse med traditionell skönhetstävling och kandidater man några veckor innan fick rösta på, via en liten talong i Falköpings Tidning. Men det var andra tider då. Just detta året uttalade sig dessutom Falköpings kommunalråd att ”ingen annan plats i landet har så vackra flickor som vad Falköping kan visa upp”. Jojo, visa upp var det…
Så kom det sig då att jag alltså att jag detta gyllene år dansade samba hela Ströget upp, iklädd endast bikini och bastkjol. Nu trettiofem år senare kan jag däremot mycket stolt titulera mig som en abdikerad Queen of Ghost Town.”
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗔𝗻𝗻𝗮-𝗟𝗲𝗻𝗮 𝗠𝗮𝗻𝗻 Bild: Urban Lundberg
