”Om man gick 2-årig Handel- och kontorslinje på Ållebergsgymnasiet i slutet av 80-talet så var man medveten om två saker: A) Det var en linje för skoltrötta som inte visste vad de skulle bli när de blev stora. B) Alla andra visste att det var en linje för skoltrötta som inte visste vad de skulle bli när de blev stora. Men jäklar vad det fanns fördelar med den linjen också.
Andra året skulle vi praktisera ute på företag två dagar i veckan. En sorts prao för nästan vuxna. Ena terminen skulle vi vara på ett kontor, andra inom någon form av handel. Jens var på MQ, Cissi på Exxet. Själv hängde jag med Thore på Flash under hösten. Packade upp leveranserna med LP-skivor som kom varje vecka. Tidigt motsträvig gentemot CD-skivan. Först i världen med att lägga händerna på helt nya skivsläpp, kändes det som. Keeper of the seven keys pt II med Helloween. Rattle and Hum med U2. Videofilmerna som man lånade hem gratis till familjens sprillans nya VHS-spelare från JVC. Biljetter till en värld långt bortom kommungränsen.
Jag hade övertygat min lärare Anita om att Falköpings Tidnings sportredaktion visst var att betrakta som ett kontor. Så jag fick kliva in hos legendaren Olof Darius med en respekt som jag inte varit i närheten av någon gång senare i livet. Inte ens den gången när jag nös mitt under en intervju och skickade iväg en snorbloffa på Floyd Patterssons välpressade kostymbyxor.
Jag fick en anställning till slut. Jag minns de tidiga uppdragen. Bevaka lucia på Elvagården i Vartofta. Renskriva de handskrivna rapporterna från helgens äventyr med dansklubben Tranan. Sitta bakis evighetslånga förmiddagar i bowlinghallen och skriva om BK Kyrk i elitserien i bowling. Springa ut på stan för att köpa cigaretter åt Båsse. Jag minns hur tidningen skickade ut den bitske reportern Glenn för att bevaka den alkoholfria ungdomsmanifestationen Rock mot Rus. Han kom tillbaka och tyckte att banden hade varit så dåliga att man borde skapa en alternativ festival: Rus mot Rock. Skratten som ekar än i minnenas korridorer.
Men det fanns ju en popsida också. I Falköpings Tidning. Där skrev jag om lokala band som hade spelat in demos och drömde om sjörövarskepp som blåste rätt in i Los Angeles. Ett av banden jag skrev om tidigt 90-tal hette förresten Nestor. Och popsidan skulle senare göra att jag hade som jobb att besöka Falköpings Folkets Park. Fota Lena Philipsson, skriva om Leila K:s premiärspelning för kvällstidningen iDag. Försöka komma på nåt vettigt att skriva om Pontus & Amerikanerna, inklämda mellan Boney M och Jerry Williams i juli 1991. Jag älskade Pontus & Amerikanerna. Jag minns att jag försökte sälja in de lokala Rikkenbakker-hjältarna The Mop Tops till Pontus när jag intervjuade honom. Nästan 30 år senare hade Pontus på slumpens vägar blivit en vän. Jag såg comebackspelningen på Kackelstugan i Borgholm. Då kunde jag tacka honom för att han textsatt året efter gymnasiet: ”Hon har fickan full av tågbiljetter / hon ska lämna mig idag / jag har munnen full av månraketer / om det hjälpte vad jag sa / jag sa farväl och tåget gick / och jag gick också från station / som många andra unga män gjort förr / och varför reser alla vackra flickor utomlands från mig? / lämnad här för hon vill jobba som au-pair”.
1993 hade magin som omgärdat parken tappat lite glans. Vi såg The Creeps på Malibu, The Hothouse Flowers och The Waterboys på Hultsfred, Sator vid Rocksjön I Jönköping. Världen hade blivit större. Men jag kollar de gamla Parken-programmen nu och ser att Nestor öppnade säsongen 1993. Jag minns inte om jag var där. Men jag minns att jag tog mer mig ett par av de där tjommarna till FT:s hockeybockeylag. Tobbe och Mackan och nån till. De var rätt vassa också.
90-talet kom och gick sin väg. Många flyttade, det skapades nya sammanhang. Nån gång såg jag Tobias i mellon. Jag ringde Jonny för att snacka fake tattoes när jag behövde en tatuerare som kunde hjälpa mig med PR-grejer till Mando Diao. Han hade inte tid. Jag älskade Carved in Trees på Spotify utan att fatta att det var Tobbe och Jonny som låg bakom. Men magin från somrarna i parken hade begravts i behagligt tidsludd när Nestor gjorde comeback och ställde allt på ända, med en härva av tidstrådar som drog oss hela vägen hem.
Och så ses vi igen, 30 år senare. The past has arms.”
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗗𝗮𝘃𝗶𝗱 𝗟𝗶𝗻𝗱𝗺𝗮𝗻
