”Ulf Lundell hade rätt. En inställd spelning är också en spelning.
En av de spelningar jag minns allra bäst från Parken-sommaren 1989 är spelningen jag aldrig gick på. Pernilla Wahlgren.
Nån himla dåre ute i byn hade fått för sig att vi skulle gå med i hemvärnet. Och om kompisarna gjorde något så gjorde jag det också. Jag hade ännu inte gjort religion av Fleetwood Macs Go your own way. Så en gråmulen fredag i början av sommaren befann jag mig på Kråks skjutfält utanför Karlsborg. I en gammal grön vapenrock med ett Mausergevär från 1800-talet i en läderrem runt nacken. Vi inhystes i sjabbiga baracker och kastade handgranater som inte small. Vi jobbade med attrapper av trä. Urfånigt. Några år senare skulle jag komma tillbaka till Kråk som värnpliktig för att skjuta en skarp TOW-robot för 100 000 kronor inför ögonen på ÖB. Det var något annat. Besöket 1989 var bara misär. Och det tog skitlång tid innan vi fick mat den där fredagen. Vi frös och var hungriga. Duggregnet som en passande fond, vart man sig i världen vände.
Men värst var tankarna som inte lämnade mig. Parkenbesöket som aldrig hände. Jag sket väl i Pernilla Wahlgren. Men jag kände att jag kanske gick miste om något annat, något som hade potential att förändra livet, färdriktningen, framtiden. Det kan jag ju säga att Ulf Lundell resonerade fel också. En inställd tryckare är nämligen ingen tryckare. Den bara försvinner ut i kosmos och lämnar ett tomt svart hål efter sig. Naturligtvis var jag kär. Inte olyckligt kär egentligen. Bara hemligt kär, så som det nästan alltid var. Vi från Åsarp var kanske högljudda och gick i klungor, men vi var ena jävla mesar när det kom till tjejer. Jag somnade till slut den natten, det måste jag ju ha gjort. Med tonåringens dramatiska känslor utanpå kroppen. Intill visshet gränsande sannolikhet. Ett Sliding Doors Moment. Och jag hade tagit fel dörr.
Tolv kvällar återstod av den sommaren. Det gick bra till slut, både då och senare. Jag har inte tänkt på vare sig Grace eller So-What sen dess, de kanske också försvann ut i kosmos tillsammans med den där tryckaren? Men jag blev trebarnsfar och husse. Mötte kärlekar och liv. Spännande jobb, intressanta flyttar, äventyr, nya platser att kalla hem.
Det kan faktiskt ha varit en annan Parken-kväll. En yngre Pernilla Wahlgren, möjligen. Det är inte så lätt att minnas om något var 1988 eller 1989. Men jag vet helt säkert att det var hon som var i Parken den kvällen när jag heroiskt ägnade mig åt att försvara Sverige med hjälp av träklossar, och kände livet gå i bitar. Så berättelsen är intakt, spela roll om året är exakt.
När Tobbe skickar mig den dyrbara skatt som är programmet för sommaren 1989 kommer allt tillbaka. Turnéaffischerna som satt fastnitade på Månsagården när man passerade med bussen. De inplastade ägg- och ansjovismackorna som man köpte för tio spänn av tanten i luckan när hungern slog till och det var för långt kvar till stripstallriken på Dotorpsgrillen, där någons förälder väntade med bilen som skulle ta oss hem. Tombolan där man kunde vinna nallar som man skulle ge till någon tjej. Nästan fånigare än attrapperna av trä. Men gulligare också.
Och så den bestående känslan: Livet är fan skyldig mig en tryckare.”
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗗𝗮𝘃𝗶𝗱 𝗟𝗶𝗻𝗱𝗺𝗮𝗻
