I denna serie av texter som kommer publiceras varje lördag under sommaren fram till NestorFest den 11-12 augusti, tar vi avstamp i mitten av 80-talet för att så småningom landa i året 1989 - året då bandet Nestor en gång startade. Så följ med till folkparken på en resa in i det förflutna full av minnen och nostalgi och varmt välkommen att uppleva samma känsla med oss igen senare i sommar!
”Det rimliga är väl att börja med det allra första besöket. 1985. Jag var 14 och underårig. Europe var ute på sin On The Loose-tour. De hade släppt Rock The Night som ett svar på Treats succésingel Too Wild. Det var innan The Final Countdown och allt som hände sedan. Men jag hade följt Europe sedan rock-SM 1982. Hade mer eller mindre tagit över brorsans Wings of Tomorrow och spelat sönder Dreamer och Open Your Heart. När vi tog det första skolfotot i sjuan satt jag med finnar i hela ansiktet, en stört omöjlig frisyr, svartvitrandiga jeans och en T-shirt med Wings of Tomorrow-tryck. Den hade jag också snott från brorsan. Jag förbannade finnarna, men kände att jag kompenserade med coolness. Jag hoppas verkligen att ingen har sparat den där skolkatalogen från Kyrkerörsskolan. Jag har det verkligen inte. Men jag minns hur den såg ut. Vitt omslag, rött tidstypiskt typsnitt.
När spelningen var över kastade basisten John Levén ut sin svettiga frottéhandduk i publiken. Min hand grep om den och minns jag rätt fick jag slita rätt hårt för att få behålla den. Den kan till och med ha hänt att jag råkade tacklade en tjej som var betydligt mindre än jag. Förlåt. Vi tog 207:an hem i natten och jag kände hur jag i ett slag hade blivit äldre. Det första klivet in i en vuxen värld. En som kom med löften om rockmusik och kanske till och med tjejer. Jag hade handduken på väggen hemma i prästgården i Åsarp. Häftstift. Den var för tung för häftmassa. Den hängde där ihop med Gary Moore-halsduken och planscherna från Okej, på vit tapet med blå ränder. Och under en kort period ådrog jag mig ett visst kändisskap hemma i byn, till och med hos de äldre och tuffare grabbarna i jeansjackor. Jag var prästungen med John Levéns gröna frottéhandduk.
De följande åren tror jag inte att jag missade en enda Parken-spelning. Vi gick till och med på Paul Rein, om någon minns honom. Jag googlar honom nu och ser att han är gift med Sebastian Ingrossos mamma. Där ser man. Det visar sig att han egentligen heter Pauli Kaj Olva Reinikainen. Det fattar man ju att han tog sig ett artistnamn.”
Jag vet inte vad som hände med handduken sedan. Brorsan kanske snodde den och sålde den för dyra pengar till nåt trånande fan av kvinnligt kön. Morsan kanske tog den och tvättade den som om det var en helt vanlig frottéhandduk. Det var det ju inte. Det var en trofféhandduk. En skalp från en kväll när livet startade på nytt.
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗗𝗮𝘃𝗶𝗱 𝗟𝗶𝗻𝗱𝗺𝗮𝗻
”Åhhhhh!!! Du fattar ingenting!!!!!” Det arga vrålet ekar i huset. Det skallrar till i fönstret med de rosa ballonggardinerna när dörren till tonårsrummet åker igen med en smäll. Alla posters och utklipp från OKEJ på väggarna med bilder på Joey Tempest fladdrar till på sina knappnålar av vinddraget.
Året är 1985 och jag ska fylla femton år till hösten. På fredag ska Europe spela i Falköpings Folkets Park och jag får inte gå! Anledningen, som mina föräldrar helt obegripligt nog tycker är fullständigt solklar, är att jag ska konfirmeras på lördagen efter. En löjlig konfirmation! Jag förstår inte alls problemet. Jag är så arg och ledsen att tårarna sprutar och gör kornblårandiga ränder på mina kinder. HUR kan de inte fatta att jag kommer att missa livets största händelse!
Jag ser framför mig hur verkligen alla andra kommer att vara på plats. Min bästa vän Linda, alla i klassen (ja inte de barnsliga grabbarna förstås), killen på gymnasiet som jag i smyg spanat in. ALLA! Ser hur de samlas och går från parkeringen med de blänkande raggarbilarna, in mot entrén. In under grönskande trädgrenar och färgade lampor. Hör dunket av musiken från både dansbanan och ladan då det garanterat är dubbeldisco. Känner doften av syrener, korv och utspilld öl som någon smugglat med sig in. Ser hur ordningsvakterna i sina turkosblå uniformer bär ut killen från grannsamhället som alltid blir för full varenda fredag. Känslan av ljummen försommarkväll med sorl, skratt och spänning i luften. Ser folkmassan som drar sig mot den stora utescenen när Tarzan Boy med Baltimora tonar ut på dansgolvet och discjockeyn hest meddelar att han är tillbaka efter spelningen. Hör introt till Rock the night och hur Joey kommer ut på scen, slänger med sitt fantastiska hår och bländar av det där underbara leendet…
Och jag kommer inte att vara där. Livet är slut. Jag kan nästan lika gärna dö här och nu.
Tänk om jag där och då hade vetat att jag hade så många underbara, härliga, galna kvällar i denna Folkets Park framför mig. Att åren som låg framför mig just där och då skulle skapa minnen för hela livet och forma och påverka hela min ungdomstid. Musiken, förälskelserna, vännerna, livet. Tiden i Parken varade i några år, men för mig känns det som en evighet. En era. Jag är så oerhört glad och tacksam över att jag fick vara med och uppleva detta. Ett fenomen som knappt går att förklara för mina egna tonåringar idag. Hur varje fredag var spikad. Oavsett artist. Alla var där.
Jag överlevde trots att jag missade konserten med Europe den där våren -85. Det sved dock lite extra som salt i såren när jag dessutom fick höra snacket hemma i Åsarp efteråt om att min kompis David lyckats få med sig en handduk från John Levén hem. Kunde man komma åt den på något sätt? Nu hade jag ju lite kontakter genom Davids äldre bror Magnus. Vem vet vart den där handduken tog vägen…”
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗔𝗻𝗻𝗮-𝗟𝗲𝗻𝗮 𝗠𝗮𝗻𝗻
