"Jag åker inte hem lika ofta längre sen morsan sa hej då allihopa 2019.
Men jag åker fortfarande hem.
Jag har inte bott i Västergötland sedan 1998 men jag säger fortfarande att jag ska åka hem.
I 1989 sjunger Nestor om ett år som känns som en illusion, om en längtan tillbaka, till människorna som var, till livet som ännu inte hade börjat på riktigt allvar.
Och det är klart att jag gärna också åker tillbaka till 1989. Året när jag fick körkort, året när jag tog studenten, året när jag till slut fick mitt första riktiga jobb på Falköpings Tidning.
Replokalen i ABF:s lokaler i Ulricehamn, där vi spelade in en demo med den ytterst tveksamma titeln Scarlet Woman. Jag kan fortfarande spela den fanfarliknande melodin jag skrev till introt. Scarlet woman, eyes of fire, takes me down and takes me higher. My lord.
Gäddfiske i Ätran, matcher mot Håven och Borgunda på Åsarps IP. Sommarjobb på parkförvaltningen i Falköpings kommun. Vi åt pizza på Marco Polo till lunch. Alltid Africana. Hur fan kunde jag ha banan på pizzan? Vedervärdigt. Men jag svär att när jag kom tillbaka nästan 30 år senare, när morsan hade flyttat in på äldreboendet vid Trätorget, då sken killen med degspaden upp och sa: Africana? Han var kvar där än, och han kände sjukt nog igen mig. Undrar om det var samma degspade, ett halvt liv senare.
En vidgad värld. Nu plötsligt förfester i Odensberg och på Wetterlingsgatan. Inte längre beroende av föräldrar som kom och hämtade. Folk som hade skaffat egna lyor. Staffan bodde på Parkgatan. Jag vet att det här var 1989 för vi lyssnade på Teknikens under med Wilmer X och den helt nysläppta plattan med Orup, Orup 2. Och vi köpte kinamat från Ming. Visst hette den så, kinarestaurangen med den överentusiastiska kvinnan som tog emot beställningarna? Biff med bambuskott. Också vedervärdigt, snudd på otjänligt. Den låg där mitt emot Libergs Skivcenter och klädbutiken som hete Smack. Tänk att det fanns klädbutiker i privat regi som hette Smack?
Jag har en tio år gammal spellista på Spotify som heter Mama, I’m Coming Home. Den fylls på med låtar då och då. Tobbe är knappast ensam om att ha skrivit om en längtan tillbaka till barndomens gator, till den tid som vaggade oss under den tredje trimestern av vår ungdom, innan vi kravlade oss över tröskeln till den riktiga vuxenvärlden med bolån och solceller och hundförsäkringar som kostar som en Opel Kadett GSI gjorde då, 1989.
Det finns trögrövar som hävdar att nostalgi är bakåtsträvande och inte leder framåt. De har inte fattat ett jota. Jag älskar nostalgi. Vältrar mig i den. Och det finns inget bakåtsträvande i det. Nostalgi är en källa att ösa ur. Att hämta kraft och inspiration i. Känna att man bottnar nånstans. Kolla så att man fortfarande har kontakt med 15-åringen inom en. Tillbakablickar är som att checka i backspegeln då och då när du far fram i 130 på motorvägen. Har man inte uppsikt bakåt kanske man bara gasar på utan att bry sig, och då kan det sluta illa. Har man inte koll på var man kommer ifrån kan man heller inte veta vart man är på väg.
När jag styr norrut den 11 augusti vet jag precis vart jag ska. Jag ska ha en spellista i bilen med låtar som handlar om att komma hem, eller om att längta bort, eller om hur det var. Den låter ungefär så här:
1989 är oförstört. Inget hade briserat, vi hade inte hört talas om ord som devalvering eller tsunamis. Det fanns ett enda ställe att gå till. Man slapp ångesten det innebar att undra över vilket ställe som skulle vara smartast den här kvällen. Man slapp valfrihetens förbannelse. För hon skulle ju inte gå till Plantis eller till Tropical, hon skulle vara i parken. Och ens erogena zoner kunde lugnt och fint och utan stress bli mentalt stimulerade redan på 23 kilometers avstånd. Varenda jävel var i parken.
Vi ses i 1989. Alla andra år kan åka hem och gå och lägga sig."
Text: David Lindman
Comments