"Falköping. Denna gudsförgätna håla. Trist och dödstråkig. Nä, nu äntligen var jag FRI! Här skulle jag inte stanna kvar! Ut och se världen! Storstaden, pulsen, livet! Bye, bye, ses aldrig igen!
Året är 1989 och jag har precis fått ett jobb som postkassörska i Ringens köpcentrum på Södermalm i Stockholm. Äntligen! Bort från småstad, tristess och lunk. Som jag hade längtat efter den egna lyan, friheten och allt som det stora smörgåsbordet kallat storstad hade att erbjuda. Nattbio, krogar och diskotek som hade öppet till fyra på morgonen, nya bekantskaper, sorl och myller. Möjligheter. Allt det jag som tonåring saknat i en slumrande småstad.
Bilen som hämtat mig på tågstationen och som skulle ta mig till andrahandslägenheten mittemot Globen, körde vant genom huvudstaden. När vi passerade en stor reklamskylt bestående av en tandborste som fylldes med tandkräm och texten ”Stomatol” i blinkande neon, kröp det plötsligt fram en känsla som jag var helt oförberedd på. Mitt i allt det spännande kom det nu över mig som en liten mörkgrå klump i magen. Nu var jag ensam. Ingen trygg landsvägsbuss som skulle hämta upp mig på mornarna. Inga kända gator. Inga kända röster. Inga kända dofter eller ljud. Jag tog ett djupt andetag och suckade för mig själv och tänkte ”det går över, kom igen! Nu börjar livet!”.
Det gick ungefär ett halvår. Jag trivdes bra på jobbet och med kollegorna, men den där skavande känslan av det som jag nu förstod var hemlängtan, ville ändå inte ge med sig. I slutet av sommaren samma år, åkte jag hem till Falköping över helgen. Jag tror det var sommarens sista kväll i Parken. Så himla tråkigt var det ju i stan inte ändå när allt kom till kritan. Tvärtom, ganska härligt faktiskt även om det tog emot att erkänna. Vi hade förfest i en lägenhet på Bergsliden och satt i brunrandiga soffor med armstöd av furu. Rökte inomhus så att det såg ut som om Lützendimman dragit in. Spelade högt på stereotornet med sina högtalare där sladden ibland glappade. Skrattade. Kramades. När vi sedan rumlade ner mot Parken träffade vi på ytterligare ett kompisgäng på ”raggarparkeringen” precis utanför den gamla ingången. Jag var samma men ändå inte. I ny frisyr och cool skinnjacka med fransar från Rocco Barocco. Just där och då förstod jag vad jag missat på grund av hemblindheten och jakten över att hitta mig själv som lite vilsen nittonåring. Insikten rullade in som en varm våg. Det är ju det här som är hemma. Det är ju hit jag hör. Min stad. Mina människor. Jag åkte tillbaka till Stockholm, sa upp mig och flyttade hem igen bara några veckor efter den kvällen.
Åren har gått och det har blivit fler turer ut i både Sverige och världen. Några korta, andra lite längre. Trots det har jag ändå alltid hittat tillbaka hem. Hem till den lilla staden mellan de två bergen. Jag kör fortfarande på de tomma gatorna som jag känner lika väl som min egen hand. Och även om 1989 känns som en illusion kan jag fortfarande kalla dig min. Spökstaden. Vår älskade. Dötrist och tråkig…. och alldeles, alldeles underbar.
Det har varit en ynnest att få ta er med på den här resan i minnenas allé. Tack hela Nestorgänget med Tobbe i spetsen, min barndomsvän David och FT för att jag fick åka med en bit på vägen och framförallt tack alla som läst, kommenterat och plockat fram sina egna 80-talsminnen. Vi ses på Nestorfest och fortsätter resan både bakåt och framåt tillsammans. Lev väl!"
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗔𝗻𝗻𝗮-𝗟𝗲𝗻𝗮 𝗠𝗮𝗻𝗻
Comments