”En dag fick en skönskalle ute i byn för sig att vi skulle brygga eget vin. Jag minns inte exakt beståndsdelarna eller tillvägagångssättet. Men i princip tror jag att det gick ut på att ta en tom och noggrant tvättad GB Big Pack-burk och fylla den med saft, socker och jäst. Sedan skulle man placera den blivande skatten under en handduk och gömma den på något hemligt ställe, förslagsvis under en blå fåtölj i pojkrummet där morsan aldrig skulle titta. Sedan var det bara att vänta. Jag provsmakade efter ett par veckor och kastade omedelbart ut skiten genom fönstret.
Bjarne var den driftige och händige. Han hade läst på och gick grundligt tillväga. Alkoholmätare hade han också. Han fick upp sitt vin i en procenthalt som blev omtalad den där sommaren. Medan Staffan helt kallt bara förutsatte att hans brygd också var av en imponerande kvalitet, och sålde sina flaskor till ett par polare i stan. De anslöt till en av våra mytologiserade förfester på Fåraberget inte långt från parken. Vi lantisar hade ju inte tillgång till några föräldrafria hammockar på pittoreska uteplatser, så som ungarna i stan. Vi fick sätta oss med våra folköl på en sten i den stadsnära naturen, som ett gäng folkhemmets outlaws. Legenden säger att polarna som köpte försöket till hemmagjort vin drack, kräktes och drog. De missade den parkenkvällen. Spik nyktra och hysteriskt illamående fick de vandra hem till sjuksängen.
Andra gånger gick det nån A-traktor till en viss lanthandel ute på vischan, där nåt original till föreståndare vandrade runt bland de löjeväckande trånga passagerna och inte brydde sig nämnvärt om att kolla leg ifall nu ungdomarna behövde folköl till en parkenkväll.
Men oftast fanns det andra sätt att lösa den där snabba förfesten som alltid följde sedan 18.47-bussen släppt av oss vid Centralstationen. Det gick att komma över en flaska Kir eller La Garonne. För andra var det Renat och citronfanta, eller hälsovådliga slattsamlingar från nåt skåp hemma hos föräldrarna. Jag googlar nu och ser att La Garonne förståeligt nog inte finns kvar i Systembolagets sortiment. Vi var barbarer som växte upp till finsmakare, och ut åkte La Garonne som en sorts eftergift till själva tiden. Men jag skulle fortfarande kunna komma över en flaska La Garonne från Vinguiden.com för 53 spänn, ser jag.
Om jag är sugen på att halsa ur en sån flaska som en liten fördrink till The Deportees på Bjerreds Station? Jag skulle hellre släcka en lägereld med mitt eget ansikte.
Men där och då gällde det att lösa ekvationen. Med de pengar man eventuellt hade. Smak och klass var av underordnad betydelse.
Det är en myt att man kan lära ut kreativitet. De där 18 stegen till innovation och förändringsbenägenhet som kommuner och företag lägger så många workshop-miljarder på är mumbo-jumbo. Kreativitet uppstår ur svärta, ångest, nöd, pengabrist och utanförskap. Det är där ni ska leta efter era verkliga innovationer, i underjorden.
En gång hade vi verkligen inga pengar. Men ännu en skönskalle ute i byn kom på att beviset för att man betalat 40 spänn i entré till parken var en stämplad bokstav på högerloven. Och stämplar kan man ju skaffa på Norders Bokhandel? Så vi la allt vi hade på stämplar. Sedan skickade vi ut en spejare som kom tillbaka och sa att ikväll var det B som gällde. Om vi hade en B-stämpel? Klart som fan vi hade. Vi sålde stämplarna till förtrogna för 20 spänn och tjänade en hacka samtidigt som vi kom in gratis. Sorry Gunnar, jag skäms över att ha bidragit till ett mindre tillitsfullt samhälle. Men vi var i alla fall kreativa i vår nöd.
Och till vårt försvar måste jag säga att vi inte gjorde storskalighet av det. Och att vi trots våra häxbrygder och upptåg och förfester ändå var rätt beskedliga. Jag minns inga handgemäng, jag minns tvärtom hur vi glatt slängde käft med vakterna. Som aldrig hade sett ett gym, de var mest bara snälla gubbar med jaktlicens och lite gammaldags pondus. Det våldsammaste som hände var väl när vi skulle ha Anne-Lie Rydés autograf och min kompis tyckte det verkade smart att säga nåt om att hon hade dåliga texter. Han fick en stenhård spark på smalbenet som respons. Så-åånt var livet, så mycket känslor bodde det där.
I augusti kan vi njuta av barer och restauranger. Tiden kom och gick och när den kommer tillbaka så har den 2023 i handen. Och det är fint. Men det är också fint att ha kört i diket med en A-traktor i Solberga, på väg för att handla folköl i en illegal lanthandel i ett Sverige som fanns. Jag körde flabben i solskyddet när A-traktorn slog stopp ute i spenaten. Jag kommer att bära smaken av näsblod och La Garonne med mig när Marian sjunger Forever Young på Nestor Fest.”
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗗𝗮𝘃𝗶𝗱 𝗟𝗶𝗻𝗱𝗺𝗮𝗻
Comments